Vilka ord bör vi använda?

De ord som för närvarande används för att beskriva bilens beteende i det svenska språket är inadekvata. För många, i mekaniken separata begrepp, blir ihopslungna och förkortade. Istället för att ge en detaljerad bil över hur bilen rör sig, vad den gör och hur detta känns, använder vi samlingsbegrepp vars enda funktion är att sammanfatta övergripande beteenden. Men räcker detta? Är verkligen bilens beteende över vertikala vågformer det samma som komfort. Är bilens beteende det samma över båda kortvågiga och långvågiga störningar? Den största delen av den internationella pressen skulle säga nej. Primära störningar behandlas separat från sekundära. Komfort är separat från hur bilen kontrollerar hela karossens (och därför passagerarnas) rörelser. Och en bil som är mjukt fjädrad, behöver inte vara mjukt dämpad, men kan trots detta vara både okomfortabel och ha bättre väghållning som en direkt följd av dessa beteenden. Och självklart är detta kontraintuitivt, men inget i rörelse, och poesin som hör därtill, är någonsin statiskt, eller ens förståeligt. Detta ämne, bilens kinematik, kommer att behandlas betydligt mer genomgående i framtida poster, men fokus de omedelbart kommande är att skapa ett språk som klargör exakt vad vi menar, oavsett dimensionen vi diskuterar. Vi behöver en ordlista.

Förstudie till diskussion om kinematik

Vad är "En Förare"?

Vad är då problemet med svenskt författarskap kring bilar? Frågan är enkel, men svaret är komplext. Den utpräglade objektivisering av erfarenheten att äga, älska och köra en bil som fortgår i den svenska bilpressen har bidragit. Den subjektiva erfarenheten kring intresset glömd, förgäten och begravd. Att förneka det känslomässiga, annat än att tidvis bejaka dess kapacitet till upphetsad förundran när en statistisk parameter är kvantitativt mer än den förra, när en estetisk gestaltning är underligare än den förra; dock även detta reducerat till mätbara instanser, det kvalitativa försvunnet i behovet att beskriva avskilt och okänslosamt. Detta kan, och bör, ses som en besynnerlig överträdelse, men är detta det verkliga problemet? Eller bara ett symptom på något djupare, kanske något som helst inte skall uttryckas, sägas eller tänkas? Är det möjligt att det inte är ointresse som ligger till grunden för dessa brister, utan oförståelse?

För att komma till grunden med denna fråga krävs djupare rannsakan. För att bevisa brister i något, krävs att dess överlägsna motsvarighet existerar. Och visst, den anglosaxiska pressen har över en lång tid inte enbart förstått, utan även kapitaliserat på dessa fakta. Intresset över siffror och prestanda kommer alltid att vara bilentusiastens hjärta nära, men börjar knappt beskriva den holistiska erfarenheten som enbart en vars blod är blandat med godtyckliga delar bensin kan förstå. Bilar har fart, volym och laterala g-krafter, men mer än detta har de prestandakaraktär, ljudkvalitet och beteende. Detta separerar bra bilar från dåliga bilar. Bra erfarenheter från dåliga erfarenheter. Entusiasten vet allt detta, och förstår det i sitt undermedvetna, även om de kvantifierbara karakteristika som leder till att en Peugeot 308 vinner årets bil i Europa fräter på hans förståelse, då de är svåra att förneka.

Den svenska pressen har alltid varit mer intresserad av objektiva belägg än känslomässig koppling. När en Volvo är den bästa bilen för att den rymmer flest ölbackar är det uppenbart att skribenten varken förstår sig på eller vänder sig till svenska entusiaster. Tidningar, och press i allmänhet, som i detta land avhandlar automobil transport riktar sig främst till de som intresserar sig av nutida eller framtida köp, och lutar sig på fakta som är reproducerbara, objektiviserbara, falsifierbara. "Köp denna bil," säger de, "eftersom den har det största bagageutrymmet, den snålaste motorn jämfört med prestandan, de högsta laterala g-värdena". Och om jag inte tycker om bilen, frågar den bilintresserade sig, med häpen min? "Vi har data att falla tillbaka på, vi kan inte anklagas för att ha fel".

Men detta undgår och undviker det mest uppenbara för vår entusiast, att huvudet väl må leda till ett bilköp man kan rättfärdiga, men hjärtat leder till ett man älskar. Den grundläggande felaktigheten i argumentet - att mängden nöje, bruk och njutning kan kalkyleras som en funktion i enheter per betald riksdaler - är lika uppenbar för den vars förståelse överskrider krassa parametrar. För vad är bilen, för entusiasten, om inte en hobby? Och när var en hobbys centrala värde i att få valuta för pengarna?

Skribenten är följaktligen varken intresserad av, eller benägen att, skapa och bruka en vernacular som förstår och förmedlar bilförarens mer subjektiva erfarenheter. För det engelska begreppet "ride" används komfort; för "handling" väghållning; för "limit" inget alls, då den svenske skribenten sällan eller aldrig överskrider de gränser som skulle tillåta honom att uttala sig intelligent över bilens beteenden där.
Och entusiasten förtjänar således mer, och för att han (eller hon) skall få vad denne förtjänar, måste vi skapa och bruka en ny svensk gloslista, en generell jargong vars användande tillåter oss att för likasinnade förmedla den känslomässiga komponenten i bilförandet, och skapa förståelse för de emotionella band vi hyser till våra maskiner. För att detta är en viktig komponent i vår entusiasm, det vet entusiasten. Det är en förare. Det är "En Förare".